Kullagårdens Wärdshus har en lång och spännande historia, som faktisk sträcker sig ända tillbaka till istiden. Cirka 14 000 år fKr stack Håkull och de högsta partierna av Kullaberg upp ur isen, som isfria, steniga och vindpinade bergstoppar. Kullaberg var en liten arktisk ö med en skyddad vik i nordväst, vid Kullabergstorp. Ännu hade inte människor tagit sig till Kullaberg, och de fanns inte heller här då en isbjörn sökte sig hit några tusen år senare. Isbjörnens ena lårben påträffades år 1852 tillsammans med andra djurben i en torvhåla, som låg söder om vägen strax öster om Kullagården. Det var Kullagårdens dåvarande ägare Gustaf Elfverson, som fann urgamla ben när han grävde efter torv. Fynden väckte stor vetenskaplig uppmärksamhet och med hjälp av lyckades baron Carl Gyllenstierna överlämnades de till Lunds museum (källa: Jennbert, K. (2020). I spåren efter istiden: Stenåldern på västra Kullaberg. Kullabygd : Kullens hembygdsförenings årsskrift, XCIII, 104-126.)
Vid Kullagården finns det spår efter stenåldern.
Intill Kullagården har arkeologer hittat spår efter flinta i stora mängder. De ska ha kommit från en verkstad på Kullagården. Det är främst flintor som härrör från redskapstillverkning, men också yxor och pilspetsar. Det är högst sannolikt att detta högt belägna område ska ha varit bebott under flera perioder under stenåldern. Många arkeologiska utgrävningar vid Ablahamn, viken precis nedanför Kullagården, grottorna vid Josefinelust samt området kring Ransvik har gjorts från 1800-talet och framåt och det har konstaterats att människorna levde på fiske- och jakt och genom att det fanns så mycket bra flintsten att göra verktyg med samt bäcken som rinner ned till Ablahamn gjorde det till en gynnsam plats att bo på. (källa: Jennbert, K. (2020). I spåren efter istiden: Stenåldern på västra Kullaberg. Kullabygd : Kullens hembygdsförenings årsskrift, XCIII, 104-126.)
Från medeltiden ägdes Kullagården av danska staten och i samband med att Kullens Fyr uppfördes i mitten på 1500-talet fick fyrvaktaren bo och verka på gården, därav att gården även kallades för Lyktegården. Den danska kungen Fredrik II letade silver i bland annat Silvergrottan som ligger nedanför Kullens Fyr och Kullagården användes som boende. Bergstenen innehöll dock inget silver.
Under åren 1577–1601 hade astronomen Tycho Brahe Kullagården som bostad[6], under vilken tid han hade ansvar för att Kullens fyr sköttes. Det var inte förrän 1658 som gården blev svensk efter Freden i Roskilde. Den arrenderades då ut till Anders Moensen.[8] År 1668 blev Kullagården så kallat frälsegods, det vill säga den ägdes av adeln. Då ägdes gården av grevinnan Maria Sofia De la Gardie, Grevinnan, som själv bodde på Tyresö slott utanför Stockholm och var en av Sveriges största godsägare efter sin man, arrenderade ut Kullagården till Truls Andersson från Viken och efter honom tog sonen och senare fyrmästaren, Nils Trulsson (c1658–1736/1737), över gården. Nils var gift två gånger och fick 13 barn, och räknas som anfader till den stora släkt som kallas Kullasläkten.[9]
Nils Nilssons äldste son Nils Kullenberg (1747–1793) hade Kullagården till sin död och därefter hans änka Elna (född Andersdotter Pyk) till 1807. Under 1800-talet togs Kullagården över av familjen Elfversson. Nils Kullenbergs dotter Kjerstina hade omkring 1800 gift sig med Jöran Elfversson. I sitt andra gifte med Anna hade han sonen Gustav Elfversson (1814–1887) som ärvde gården efter Anna Elfversson.
Kullagården har ända sedan tillkomsten av Kullens Fyr stått till tjänst som övernattningsställe för fyrpersonal och koltransportörer. En och annan besökare med andra syften besökte också gården, och från mitten av 1700-talet ökade antalet besökare, men det var först under 1860-talet som turismen kom igång på riktigt och Kullagården blev ett centrum för den tidiga turismen på Kullaberg. Förutom svenskar var det i hög grad danskar och tyskar som besökte platsen.
Flera danska och svenska kungligheter kom på besök till Kullagården, vilket bidrog till att det blev så populärt. Många platser och grottor på Kullaberg är namngivna efter kungligheter och drottningar.
Kullagårdens såldes av Gustaf Elfverson till Krapperups slott år 1872, men han och hustrun stannade kvar som arrendatorer och fortsatte utveckla turismen. Gustaf Elfverson byggde stigar, vandringsleder och utsiktsplatser och lät 1886–1887 också anlägga den vackra utsiktsvägen Italienska vägen.
Hotell Kullagården brann ner i början av 1900-talet, och ett nytt värdshus byggdes upp. Den byggnad som idag utgör det vackra värdshuset invigdes 1917 med 12 hotellrum. På den tiden bedrevs jordbruk parallellt med värdshusverksamheten.
Baron Nils Gyllenstierna på fideikommisset Krapperup slott sålde västra Kullaberg, inklusive Kullagården, 1913. Det sägs att han tröttnat på att hotellägarna i Mölle gjort stora pengar på den ökade turistsmen medan han själv inte kunnat göra några större vinster. När det spreds rykten om att kapitalstyrka tyskar övervägde att köpa Kullaberg för att bygga ett storhotell, anlägga ett större stenbrott och på olika sätt exploatera området, gick en grupp naturvänner samman för att rädda berget från utländskt övertagande. Det nybildade bolaget AB Kullabergs natur, vars ägare alla var styrelseledamöter i Skånes naturskyddsförening, fick i mars 1914 köpa västra Kullaberg. AB Kullabergs natur blev därför ägare till Kullagården år 1914.[27]
I början av 1940-talet gjordes en tillbyggnad åt öster, från början ägnad åt golfklubben, idag restaurang. I en byggnad omedelbart väster om värdshuset ligger golfklubbens kontor och en golfshop. Till byggnaderna på platsen hör också en före detta ladugård, byggd i vinkel, samt några mindre byggnader.
Sedan mitten på 1900-talet har värdshuset drivits av olika arrendatorer under namnet Kullagårdens Wärdshus. Det såldes av Kullabergs natur till nuvarande ägare, Mölle Golfklubb. Fram till långt in på 1900-talet hade lantbruk varit en viktig del av verksamheten på Kullagården. Medan hotelldelen arrenderades ut till en krögare, drevs lantbruket av en jordbruksarrendator. När golfbanan byggdes ut år 1969, blev arrendatorns huvuduppgift att vara greenkeeper. Jordbruksverksamheten vid Kullagården upphörde formellt år 1991 när golfklubben tog över Kullagården.
”Kullagård, ett enstakat rusthåll, låg nästan en halv kvart öster om fyren, vilken var omgiven i öster, söder och väster med de skallige, fjällika Kullbergen, inom vilka en vacker och ren bokskog på alla sidor instängde åker och äng med gården, som låg öppen på norra sidan åt havet och täcktes allenast av bokskogen. Sålunda var här en av de artigaste situationer som upptänkas kunde, och folkets beskedelighet svarade mot denna behagliga ort."
– Carl von Linné, gästade Kullagården den 14 juli 1749 på sin skånska resa.
Mölle Golfklubb 80 år – en av Sveriges äldsta golfbanor
Mölle golfklubb bildades år 1943 av Sven Wennerth, och var spelklar med 12 hål året därpå. Banan invigdes 1945 av dåvarande kronprins Gustaf Adolf, senare kung Gustaf VI Adolf.
I början av 1940-talet gjordes därför en tillbyggnad åt öster, från början ägnad åt golfklubben, idag är det restaurang. I en byggnad omedelbart väster om värdshuset ligger golfklubbens kontor och golfshop. Till byggnaderna på platsen hör också en före detta ladugård, byggd i vinkel, samt några mindre byggnader.
Sedan mitten på 1900-talet har värdshuset drivits av olika arrendatorer under namnet Kullagårdens Wärdshus. Det såldes av Kullabergs natur till nuvarande ägare, Mölle Golfklubb. Fram till långt in på 1900-talet hade lantbruk varit en viktig del av verksamheten på Kullagården. Medan hotelldelen arrenderades ut till en krögare, drevs lantbruket av en jordbruksarrendator.
När Mölle golfbana byggdes ut år 1959, blev arrendatorns huvuduppgift att vara greenkeeper. Jordbruksverksamheten vid Kullagården upphörde formellt år 1991 när golfklubben tog över Kullagården.
År 1959 byggdes banan ut till 18 hål.[33] Marken är arrenderad av AB Kullabergs natur fram till 1942. Marken tillhör sedan 1997 Naturvårdsverket, som överlåtit skötseln av området till Länsstyrelsen i Skåne län.
